Karlmans kommentar

Om klubbkänsla

Våren 1999 meddelade min barndomsidol Thomas Ravelli att han, vid 40 års ålder, avslutade sin enastående målvaktskarriär efter ett proffsår i amerikanska Tampa Bay. Allsvenska klubbar hörde förstås av sig men VM-hjälten från mästerskapet i USA fem år tidigare hade bestämt sig, det var färdigspelat.
Men fotbollspensionen varade inte länge. En tid senare kunde den uppmärksamme Växjöbon notera att ingen mindre än Sveriges meste (då, nu har Anders Svensson spelat fler landskamper) landslagsspelare kastade sig efter bollar i leran på Östers grusträning.
Östers IF, som tillsammans med IFK Göteborg utgör de två svenska föreningar som Ravelli representerat, hade åkt ur allsvenskan och tappat i stort sett hela sin spelartrupp. Nu gällde det att komma på den övre halvan av dåvarande division 1 södra för att kvalificera sig för superettan som skulle bli en nymodighet i svensk elitfotboll året därpå. Och till råga på allt hade även Östers förstemålvakt Claes Green blivit skadad och skulle bli borta från spel vårsäsongen ut.
Bland annat så ringde musikern, och tillika Östersupportern, Ingemar Nordström till Ravelli och vädjade om hjälp. Thomas var tveksam men sa sitt ja till Öster vårsäsongen ut eller så länge Claes Green var skadad. ”Jag hade inte hjärta att säga nej”, sa Thomas efteråt om sin comeback. Och betonade att det var enbart Öster eller Blåvitt som var aktuella att spela i.
På den tiden var internet inte vad det är i dag. Jag läste om Öster i Smålands-Posten på stadsbiblioteket i Karlskrona och ringde kansliet och frågade vem som skulle stå i hemmamatcherna mot Kongahälla och Häcken. När kanslisten svarade ”Ravelli står” satt jag redan i bilen på väg mot Växjö. Det spelade ingen roll att det var division 1-match mot Kongahälla på Värendsvallen i stället för VM-kval mot England på Wembley. När det var match så var det den vanlige Ravelli på planen och hans målvaktsspel bidrog till att klassiska Öster klarade sitt svåra läge och blev kvar i elitfotbollen. Klubbkänsla att ställa upp i det läget 10 år efter att man lämnat föreningen och bor 25 mil bort.
En anekdot fick jag när jag för några år sedan i en intervjusituation fick en längre pratstund med Thomas. De första åren bodde familjen i Åtvidaberg och hans pappa var lagläkare i fotbollslaget. Ravellis sista elitmatch någonsin avgjordes just på Kopparvallen i Åtvidaberg, på den gräsmatta som var hans första upplevelse av en fotbollsplan. Han höll nollan och Öster vann med 3-0. ”Livet är som en cirkel”, sa Thomas till mig när han tänkte tillbaka och funderat någon sekund.
13 maj är det dags för Jämjö GoIF-dagen. Ett initiativ med syfte att stärka klubbkänslan, vad jag förstår. Klubbkänsla har inget med nivåer att göra. Det är något mycket större än så.
Vad är då klubbkänsla? Man kanske inte behöver tillhöra en enda förening i alla sina dagar men inte heller byta förening varje år. Jag tror inte man ska jämföra då och nu så mycket. Vår livsstil har förändrats med åren.
Den största charmen tycker jag är landsbygdsföreningarna som år efter år ställer ett fotbollslag på benen. Folk upplever vårvärme efter en lång vinter och går till byns idrottsplats där man äter grillad korv och pratar med varandra i verkliga livet. I det läget betyder det inte mycket om laget just då spelar i fyran eller sexan.

 

Att vara bra utan att märkas

Minns du semifinalen i Champions League 2009 mellan Chelsea och Barcelona? Den av planens aktörer som hade som mål att synas allra minst hamnade i strålkastarljusets sken – den norske domaren Tom Henning Övrebö. Vid en rad tillfällen ville hemmalaget Chelsea ha straffspark men Övrebö vinkade avvärjande varje gång. Kvällen slutade i kaos, Barcelona gick till final och domaren fick skyddas av polis när han lämnade landet. Till saken hör att Övrebö i efterhand bedömdes ha dömt korrekt i åtminstone merparten av de omdiskuterade situationerna men det verkade vara av mindre betydelse. Bekvämt att prata om några domslut i stället för vad vi som lag presterade i hundratals andra situationer som också blev matchavgörande.

Det här är tyvärr inte unikt. Nyligen avstod en ishockeydomare från att döma slutspelsmatchen Brynäs-Linköping efter att ha blivit uppringd och hotad natten före matchen.

Efter en fotbollsmatch för mycket länge sedan sa en god vän till mig att domaren märktes inte vilket betyder att han var bra. Så sant.

Det gäller att ha med sig innebörden av ordet respekt. Jag har sett så många exempel på det genom åren i matcher på lägre nivå. Det kan börja med en obetydlig situation och ett domslut faller ytterst sällan samtliga på plan i smaken. Sedan rullar det på och man drar med sig varandra i ett konstant gnällande och klagande matchen igenom. Åskådarna eldar på ytterligare genom diverse mindre vänliga tillrop. Jag är helt övertygad om att man kan nå långt i att visa känslor när man tävlar kombinerat med respekt för sina medmänniskor om man bestämmer sig för det.

Att vara domare innebär att man behöver ha hög kompetens i förmågan att kommunicera och förstå reaktioner i tävlingssituationer. För när människor tävlar kommer känslorna. Och vi är olika även där. En duktig domare är väl påläst i regelboken. Men det handlar ännu mer om förmågan att möta människor.

På elitmatcher i de stora sporterna skriks det ibland hemska saker om domarna. Man tycks ha glömt bort att de är högpresterande idrottsfantaster som är människor med känslor och högt älskade av sina nära och kära som sitter på läktaren och både ser och hör.

Jag är av uppfattningen att spelare och ledare har stor möjlighet att hjälpa domaren att inte märkas och vara duktig. Vara ärlig genom att låta bli att fuska med filmningar eller flytta fram bollen massor av meter vid fasta situationer. Mitt i känslostormarna som kommer kan man ändå förnimma sina egna tillkortakommanden på planen. För en stund sedan kanske jag själv missade en passning och nästan orsakade ett baklängesmål. Eller så lyckas jag skjuta bollen stolpe ut trots att jag från nära håll hade nästan öppet mål. Domaren kanske inte ogillar mitt lag men i den här situationen kanske hans bedömning inte blev riktigt rätt. Ingen av oss blir någonsin felfri hur duktiga vi än är i det vi tar oss för. Men precis som jag som är spelare eller tränare så älskar domaren att utöva sin fotboll och längtar efter att få göra en toppmatch i sin roll.

Låt oss njuta av ny fotbollssommar med all underhållning och spänning som den bjuder. Och låt oss aldrig glömma bort att visa våra domarklädda medmänniskor respekt vad vi än anser om avblåsningen nyss. För utan domare ingen fotboll.

Möt eldsjälen Marcus Liljegren

En gedigen mångårig ledarbakgrund kombinerat med ett sällsynt eldsjälshjärta. Marcus Liljegren är numera såväl ledare i båda sönernas respektive lag som ordförande i Jämjö GoIF:s ungdomssektion. Tiden som aktiv idrottare ligger några decennier bakåt i tiden men minnena finns kvar. Marcus Liljegren kan intyga att det är bra att prova på olika aktiviteter när man är ung.

– Jag provade lite allt möjligt. Det blev fotboll i Lyckeby GoIF, brottning, hockey och lite pingis. Och sen då innebandyn.

Hos många idrottsintresserade i Karlskrona är Liljegren mest känd som innebandytränare. Ledarkarriären började tidigt.

– Jag var 21 år när jag blev tränare i pojklagen i dåvarande KBK Innebandy. Att bli ledare kändes naturligt, jag tror att man har det i sig. Jag tycker om att driva saker och var väl själv ingen stjärna där ute på planen, säger han och skrattar apropå faktumet att den egna aktiva karriären inte blev så lång.

Liljegren har verkat som a-lagstränare i flera av klubbarna i Karlskronainnebandyn och har även tränaruppdrag i juniorlag på elitnivå på meritlistan. Men när han ombeds att prata om det bästa med att tillhöra en idrottsförening är det andra ting som nämns.

– Det finns en gemenskap i det här som är unik, egentligen är det den som ger en bränsle. Alla kompisar man fått.

2007 flyttade familjen till Jämjö och han hade tänkt sig att ta ett uppehåll från idrotten.

– På sätt och vis var det skönt, men jag kände att det var något som fattades.

Plötsligt ringde Jämjö GoIF:s dåvarande a-lagstränare Thomas Eriksson.

– Han frågade om jag ville bli lagledare.

Vilan från föreningslivet blev kortvarig. Liljegren gjorde en säsong som lagledare och sedan dess har det blivit många arbetstimmar med föreningens ungdomsfotboll. I dag är han tränare i sönerna Eriks och Isaks respektive pojklag samt även tillbaka som ordförande i ungdomssektionen. Föreningens ungdomsverksamhet är på kraftig framåtmarsch.

– 2009 var 75 barn och ungdomar aktiva i föreningen, i dag är den siffran 180-200. Flera gör ett jättejobb och många föräldrar har kommit in som ledare.

Marcus Liljegren har tankar om vad som gör en ideell förening framgångsrik i tider då allt fler människor upplever sig ha dåligt med just tid.

– Att många gör lite. Om man lägger hjärta i det och tänker, en liten grej kan jag göra för att bidra. Vi gör det för våra barn, det jobb vi lägger ned nu får vi skörda resultatet av längre fram.

Föreningen har olika visioner att jobba med under de närmaste åren.

– Vi har just nu fyra flicklag och målsättningen är att vi år 2020 ska ha ett damlag. En ny konstgräsyta där grusplanen ligger i dag är ett annat mål och det gynnar även andra föreningar i närområdet. Vi jobbar även med att ta fram styrdokument som berättar om vilken värdegrund vi står för som förening, det är en kvalitetssäkring av verksamheten.

Han är tydlig med att Jämjö GoIF inte är en förening som ska bedriva elitidrott. Här ska alla få vara med och ha roligt.

– Vi är en liten förening som måste tänka bredd. Vi vill att alla barn och ungdomar ska spela fotboll så länge som möjligt. Visionen är att ha a och b-lag med mestadels spelare som kommer från föreningen. En idrottsförening spelar en viktig roll så som samhället ser ut i dag, även sett ur ett hälsoperspektiv.

– Att även föräldrar från andra orter väljer att köra sina barn till Jämjö och varje barn som kommer tillbaka även nästa säsong är väl ett betyg så gott som något, säger Marcus Liljegren.

En oväntad A-lagsspelare

Jag heter Ola Karlman och mitt engagemang i Jämjö GoIF är att min son spelar fotboll i pojkar 06-laget vilket jag är glad och tacksam för. Tidigare var jag en av lagets ledare men där finns nu många kompetenta och fina människor som sköter den biten så jag är tacksam över att kunna bidra genom att då och då skriva om fotboll här på hemsidan. Skriva om sport är något som ligger mig varmt om hjärtat och det är en förmån att få göra det även på Jämjö GoIF:s hemsida.
Min barndomsidol var Thomas Ravelli och självklart ville jag bli målvakt när jag var ännu yngre än vad jag är i dag. Men jag började spela fotboll sent eftersom jag fyllde 12 år det år jag för första gången tränade med Ramdala IF på Säbyvallen. Många av mina kamrater hade då spelat fotboll i 5-6 år och förstås lärt sig en hel del under den tiden. Jag stod i mål första året. Säsongen efter blev det en roll som utespelare i pojkar 14 där jag fick göra kortare inhopp i en del av matcherna. Kände mig mest i vägen men glädjen i själva fotbollen gjorde att jag fortsatte ett par år till. När jag var 15 år blev jag en av fyra överåriga i pojkar 14-truppen och fick möjlighet att stå i mål igen. Det började gå bättre och jag kände att jag lärde mig mer och mer. Minns än i dag 3-3-matchen hemma mot Tving där jag var mer laddad än någon gång tidigare och jag kan fortfarande minnas värmen jag kände när jag hörde tränarens ord i omklädningsrummet efteråt. Han var inte helt nöjd med lagets spel men sa att Ola kan sova gott i natt. Jag hade gjort ett antal bra räddningar och varit chanslös på samtliga baklängesmål. Självförtroendet och glädjen ökade markant inför de kommande träningarna och matcherna.
Det gläder mig så oerhört att se ledarna i min sons lag och i andra lag se och uppmuntra alla barn där de befinner sig i sin fotbollsmognad. Jag vet själv vad det betyder, inte minst för de som känner att de ligger lite efter en del av sina kamrater. I barnens värld heter det att man är bättre eller sämre medan vi vuxna vet att det handlar om att man mognar i olika takt.
Vad kan jag då lära ut genom min egen historia som ung fotbollsspelare? Jo, när jag var 16 år tappade jag sugen. Jag låg så långt efter mina jämnåriga kompisar. Mitt idrottsintresse var på topp men jag accepterade att jag hade börjat för sent för att uppnå min dröm att spela i a-laget. Nio år senare, som 25-åring, återkom jag ändå till Säbyvallen med fotbollsskor och målvaktshandskar på.
Jag har aldrig idrottat i närheten av elitnivå, jag har inga meriter att tala om som aktiv fotbollsspelare. Men jag berättar gärna min historia då jag tycker att den säger någonting. Som 13-åring var jag en nybörjare som knappt rörde bollen utan var mest i vägen för mina lagkamrater. Jag var den som man undvek att passa bollen till om man inte ville att motståndarna skulle få tag i den och den siste man skulle tippat som framtida a-lagsspelare. Men en dag fick jag ta på mig den tröjan. Det tack vare att jag som 25-åring, efter nio år som innehållit mycket fysisk stillhet, lite innebandyspel samt en korpensäsong som målvakt, börjat träna hårt för att uppnå min dröm att bli a-lagsmålvakt på Säbyvallen. Det blev division 5-spel där och till min stora glädje även några division 4-matcher med Torhamns GoIF. Underbara minnen!
Om min berättelse kan vara en påminnelse om att det i unga år är helt omöjligt att veta vilka som i framtiden kommer att dra på sig a-lagströjan är jag glad. Prestationer när man är 8, 10, 12 eller 14 år ung säger ingenting om vem som är en talang, bara att man hunnit olika långt i mognad vad gäller fysik, koncentration och spelförståelse. Låt oss aldrig glömma bort den sanningen. Den som fortsätter jobba hårt kommer alltid att få lön för det.
Snart är våren här och fotbollssäsongen är ju ett av de allra vackraste vårtecknen. Att få utöva det här roliga spelet tillsammans med sina kamrater och drömma om i vilket proffslag man vill spela i när man blir stor. Och till oss föräldrar, låt oss inte glömma bort att ofta uppmuntra och visa tacksamhet till våra ledare som gör det här möjligt. Att de lägger sin dyrbara fritid på det här som gör så mycket gott när det gäller hälsa och fostran, det är stort.
På återhörande!